tisdag 22 januari 2013

Om vikten av att inte ta sig samman



I vårt samhälle förväntas man ta sig samman och vara glad. Glad när man går till jobbet, glad när man går och handlar, glad när man kommer hem, glad när man går på fest. Jag har tagit mig samman otaliga gånger. Faktum är att jag får ta mig samman så gott som varje dag. Men det har aldrig lett till att jag blivit glad. Så nu provar jag något annat. Nämligen att inte ta mig samman. Således stannar jag i sängen  tills kroppen inte står ut längre. Således äter jag inte förrän jag är hungrig. Således hemfaller jag inte till att använda mig av sådant som ger tillfällig lättnad genom att distrahera mig från hur jag egentligen mår.

Någon gång i höstas upplevde jag för första gången som jag minns, känslan av att vara rädd för att dö. Inte rädd för döden, men rädd för att mista livet, just detta livet. Det var en fullkomligt chockerande upplevelse som fyllde mig med blandade känslor. Stor lycka över att nyfikenhet och hoppfullhet inför återstoden av mitt liv etablerat sig i mitt inre. Rädsla över att de inte skulle stanna. Viss oro över att livsångesten skulle bytas ut mot dödsångest.Vet inte om det tog veckor eller dagar, men snart överskuggade dödslängtan åter lusten att leva. Jag känner mig inte hemma i det här livet. Vet inte vad jag gör här. När ångesten blir särskilt tung, tänker jag att det är tur att den gör mig så orkeslös. Så att jag inte orkar städa undan de banaliteter som kantar mitt liv och som jag inte skulle vilja att eftervärlden fick ta del av ifall jag inte längre finns där.

Jag är medveten om att jag är fullkomligt hänsynslös mot er som läser detta. Som jag vet älskar mig. Jag måste vara det. "Det opraktiska är det enda praktiska, i längden" som Gunnar Ekelöf skriver nånstans. Faktum är att jag plötsligt, efter att ha skrivit ovanstående rader, fick kraften att bära in ved, diska och laga mat till mig själv. UTAN att ta mig samman. Det ni.

En sak till. Jag ringer till min chef. Förklarar att jag haft flera attacker av panikångest både på och utanför jobbet de senaste dagarna. Förklarar att min omgivning övertalat mig att sjukskriva mig från jobbet påföljande vardag för att istället uppsöka vård och vila. Berättar att jag fått tid hos en kurator. Svaret: "Men det här är ju inte klokt! Vi har ju inte en enda ordinarie i tjänst på måndag." Förklarar att detta är enda sättet för mig att ta ansvar för min situation. Varpå hon mumlar något om att hon hoppas att det inte blir långvarigt. "Du det hoppas inte jag heller." Fanns det någonting som kunde få mig att må sämre var det just detta bemötande. Och det ska hon jävlarimig få veta nästa gång jag ser henne.

Stort tack till er som stöttar mig i mina stapplande försök i "Konsten att bryta ihop." Snart är pajen klar och jag är hungrig. Det är bra.

lördag 19 januari 2013

Vem ska trösta Knyttet?

Ibland känns det så jävla hopplöst. Hur ska jag kunna fixa det nu, som jag borde fått hjälp med för 15-20 år sedan? Har inte riktigt vågat se hur FRUKTANSVÄRT ensam jag var. Det fanns inte EN ENDA vuxen som jag kände mig sedd av och trygg att urladda med. Skolpsykologen ringde till mamma och sa att jag verkade hantera det som hade hänt väldigt bra. Den bedömningen gjorde hon efter att ha träffat mig en enda gång, några veckor efter dödsfallet. Jag blev inkallad i sköterskans rum. Ett rum som jag tidigare bara varit i för att få sprutor och hammarslag på knäskålarna. Hennes bedömning, att jag klarade mig bra, grundade sig på att jag vid det tillfället sa att jag inte ville träffa henne fler gånger. Och eftersom jag fortsättningsvis hade normal närvaro, gjorde bra ifrån mig i ämnena och tog emot mobbarnas okvädningsord utan att ge dom på truten så träffade jag aldrig henne, eller något annat "proffs" igen.

Visst kan jag klandra alla vuxna som såg min isolation och mitt självhat. Som hänvisade till min integritet istället för att försöka komma nära och finnas där för mig. Som kallade mig för duktig och stark när jag förtryckte min själ. Jag behöver klandra er i det här skedet av min bearbetning. Men jag behöver också förlåta er. Jag är själv vuxen nu. Och jag vet, att hur motsträvig och sluten vännen i nöd än är så är det bästa man kan göra att

ÄNDÅ vara där. Ändå VARA där. Ändå vara DÄR.

På något sätt måste vi sluta reproducera känslomässiga invalider. Vi stackare. De som inte har fullt upp med att förtränga sin sorg och bitterhet har fullt upp med att älta den. De som inte har fullt upp med att älta den har fullt upp med att trösta sitt eget inre barn. Men vem ska trösta Knyttet? Om inte alla Knytt och alla Skrutt hjälps åt att trösta varann så blir svaret "Ingen".

Idag består inte min omvärld av Sjöbomobbare och inkapabla. Jag kan börja fila ner mina taggar nu, slipa bort mina kanter och låta min omvärld omfamna "my crippled self". Och, som Megans pappa alltid säger:

"Wherever you go in the world, there you are." ;-)

söndag 23 september 2012

Sluta pilla!

 Bearbeta eller läkas?

Begreppet "sorgbearbetning" stör mig en smula. Det låter lite som brödbak: "Bearbeta sorgen i tio minuter och dela den i fyra lika stora stycken. Knåda varje del ytterligare några minuter, forma fyra limpor och grädda i mitten av ugnen i trettio minuter." Så aktivt. Så kontrollerat. 

Jag föredrar "sorgläkning". För mig består den av tre delar: 

Resignation, erkännande och beslutsamhet. 

I nämnd ordning. Resten sköter sig självt. Precis som läkningen av ett sår; Den är spontan. Allt vi behöver lära oss är att sluta pilla bort skorpan... 

Naturligtvis finns det Arnika även för sorgläkning.

När jag upptäckte mitt självskadebetéende och beslutade mig för att läkas hittade jag "Svenska Institutet för Sorgbearbetning".  Det är grundat på en amerikansk modell och ger kurser som säkert är bra men svindyra. Boken "Sorgbearbetning" kan dock beställas för en billig penning och är mitt mest konkreta tips för att katalysera en läkningsprocess. 

Annan läsning som varit väldigt förlösande är faktiskt forskning. Läste till exempel ett psykologexamensarbete om barn till föräldrar som dött tidigt. Fördelen med det lite kliniska synsättet är att det verkligen kan hjälpa en att se sig själv utifrån.

Härom veckan började jag tillsammans med en vän att följa programmet för sorgbearbetning som finns med i ovan nämnda bok. Det ska bli intressant att se om det är till hjälp. Större delen av "jobbet" känns faktiskt avklarat, för den här gången.

torsdag 20 september 2012

Tjockt trist

Det är nattskiftsdags igen. Men jag känner att jag behöver semester. Detta känns tjockt trist. Hade skrivit ett tag på ett nytt inlägg, vridit och vänt på orden. Men nu har jag slarvat bort det. Det handlade i alla fall om att

-I relation till sin döda förälder blir man aldrig äldre än man var vid tidpunkten för dennes död.

-Således riskerar man, paradoxalt nog, att inte klippa banden till denne.

-Det kan vara svårt att identifiera och lösgöra sig från värderingar som man "ärvt" efter en förälder man förlorat som barn, eftersom denne inte längre reproducerar sina idéer och utvecklas som människa vid ens sida. Det kan finnas ett stort inre motstånd mot att inse att man faktiskt tycker att en del sidor hos en död förälder var rätt ruttna.

-Man har ingen att bråka med, bolla med, diskutera med. Föräldern lever bara vidare som en internaliserad röst, ett stagnerat eko. När man inte har en farsa av kött och blod att banka på finns risken att man börjar banka på sig själv.

Hoppas någon förstår vad jag menar. 

torsdag 13 september 2012

Flaskposten

Kan verkligen rekommendera detta, att blogga om ämnen belagda med knutar och svärta. Dels är det oerhört förlösande, dels gör det människor glada. Ja, faktiskt. Jag skriver om sorg och människor säger att de blir glada av att läsa det. Och tvärt om vad man kanske skulle tro är också jag gladare än vanligt. Lite utmattad kanske, men det har blandade orsaker. Nu när jag är framme vid Pudelns kärna känner jag inte längre den där förbaskade rastlösheten flåsa mig i nacken. Jag behöver ingen tillflykt och inget sällskap. Känner mig befriad. Tack.

Några har sagt åt mig att tänka en extra gång så att jag inte lämnar ut mig själv för mycket. Men jag tror på öppenhet och vill uppmuntra andra att vara öppna. Bloggandet och läsandet av bloggen har skänkt klarhet och satt igång viktiga samtal inom och utom familjen. I familjen har vi nu alla nått till en punkt där vi är mogna att se på vårt gemensamma trauma med nya ögon. Lite som att diskutera handlingen i en film: "Varför reagerade hon så? Vad var det hon kände egentligen? Vad kunde gjorts annorlunda?"

Jag har insett att; Ja, mycket kunde gjorts annorlunda efter pappas död. Men det är inte säkert att det hade blivit bättre, bara annorlunda än det nu blev.

En sak kan jag ändå önska mig: Att isoleringen inte var så stark. Jag hade vid tidpunkten för pappas död en bästa och enda vän. Hon gick i min klass och vi lekte nästan varje dag. Efter dödsfallet var jag hemma från skolan i, jag vet inte riktigt hur länge men kanske två veckor. En kväll kom min kompis och hennes mamma och hälsade på. Jag minns en obeskrivligt jobbig känsla när jag märkte att min kompis inte fattade något alls av vad jag gick igenom. Och jag önskar att jag hade fått träffa någon, någon enda, i en annan men liknande situation.

Vilket, oj då, för mig in på ett helt annat ämne än jag egentligen tänkt för denna veckas nattskift.

Flaskposten

Det var i november. Det var blåst och regn. Vi var på Öckerö för att åka ut med båt till Vinga och sprida pappas aska i havet. Det gick ett par dagar då vi väntade på att vädret skulle bli lite bättre. Vi skrotade runt på stranden och tittade på saker som vågorna fört in till land. Jag gick lite framför de andra. En knotig gren ett blått rep ett smörpaket från Polen en slipad glasbit en PET-flaska. "Tänk om det är flaskpost" tänkte jag förstrött när jag böjde mig för att plocka upp den.

Det var flaskpost. En flicka som hette Anna och var 12 år hade kastat den i havet från båten när hon åkte till Danmark på skolresa tidigare på hösten. När jag kom hem skrev jag brev till henne. Inte minns jag vad jag skrev, men efter en liten tid fick jag ett brev tillbaka. Och vet ni, hon berättade att hennes pappa också dött, samma sommar. Vi skrev ett par brev till, men sedan rann brevväxlingen ut i sanden och vi träffades aldrig. När Facebook gjorde intåg i mitt liv för tre år sedan sökte jag då och då på hennes namn men utan resultat. Men i januari förra året fick jag ett meddelande från en person som visade sig vara hon. Hon hade känt igen mitt namn bland vänförslagen, själv hade hon ett påhittat. Vi hade alltså gemensamma fb-vänner, umgicks uppenbarligen i liknande kretsar. Det visade sig dessutom att vi inte bodde så långt ifrån varandra, eftersom jag flyttat norrut från Skåne. Så vi stämde träff.

Vi hade mer än en bortgången pappa gemensamt. Som att vi båda bodde ensamma i varsitt vedvärmt hus på landet. Hade samma stjärntecken. (I såväl vahettere "vanlig" astrologi som "maya-astrologi". Någon får gärna räkna ut sannolikheten för det...) Snusade samma slags snus*. (Fast det var längesen jag slutade nu, undras om hon också gjort det?) Ett tag hade vi en pojkvän som hette Emil! (Ja, jo, det var två olika Emilar.)

Vi träffades några gånger. Sista gången tror jag att jag schabblade bort henne. Det var förra sommaren och hon kom upp bakom mig på en konsert. Tror att jag var lite avfärdande, fast det var inte min mening. 

Är det inte märkligt att jag sitter här och litegrann ondgör mig över att jag inte hade någon utomstående att dela smärtan med, någon som förstod, bara för att sekunden senare komma på att universum faktiskt gav mig just det?

Sensmoral? Man får det man behöver och behöver det man får.

*Kronan Vit Portion

måndag 10 september 2012

Nästa gång något hemskt händer, gör jag så här.

Vaknar med ett ryck ur en mardröm. Jag och min vackra hund passerar genom en hage med mängder av fluffiga vita kaniner. Jag ger noga akt på att Janna går vid min sida så att hon inte ska jaga dem. Plötsligt märker jag att en av kaninerna är ondskefull. (Djur besatta av medveten ondska har förekommit i mina drömmar förut. De är mycket obehagliga.) Jag måste grabba tag i nackskinnet och på det viset bära den fram till grinden för att den inte ska hoppa upp och slita upp buken på Janna med sina sylvassa tänder.Vi passerar grinden och stänger den bakom oss. Vilken lättnad, Janna klarade sig oskadd och jag med. Nu ska jag kasta tillbaka kaninen in i hagen. Jag försöker släppa ner den, men märker hur den kränger runt och försöker bita mig i armen. Jag måste kasta ner den med kraft. Den landar på nacken och ligger sedan livlös. Det rinner blod ur analen på den. Nå, det var ju inte meningen att ta död på den, men jag är ändå mest lättad att vi klarade oss oskadda.

Men så ropar någon jag haft i sällskap förfärat "Titta på Janna!" Jag vänder mig om och ser att hon ligger livlös på samma sätt som kaninen. Dessutom ligger tarmarna utanför. (Den onda kaninens hämnd... det finns ju ett mått av humor i detta alltså.) Nu till det viktiga: Jag vrålar omedelbart ut min sorg från de djupaste lagren. Hejdar mig lite, är hon verkligen död? Vill ju inte störa henne i dödsögonblicket, så jag tystnar några sekunder tills jag ser att livet verkligen runnit ur henne. Då vrålar jag igen, ännu värre än förut, vräker ur mig en asfaltssvart massa. Åh Gud så skönt.





Att besegra Vara stark-Bärta

Det är så många fördämningar som brister nu och det är långt ifrån allt som jag kommer att kunna skriva om i ett sådant här forum. Känslor jag inte vågat känna blommar upp och drabbar mig som flodvågor. Känslor av övergivenhet, ilska och frustration riktade åt många olika håll. Alla har de förtryckts av Empatiska Ellen, Klara sig själv-Maria och Vara stark-Bärta (Rediga Bärta, mammas smeknamn...) . Tack och lov verkar  kärleken till alla inblandade bli än större nu när jag äntligen tillåter mig känna dessa känslor som bara legat där och pyrt i 20 år...

Jag är så oerhört tacksam mot mig själv att jag gör det här grisjobbet!